När veterinären har åkt går Ellie bort till hagen där Kråkan och de andra står. Hon behöver vara ifred och tänka och lämnar Gabriel att pyssla med Fox. Han ser lite piggare ut på ögonen, nu när det smärtlindrande har börjat verka och han har höjt huvudet lite. Vill vara med och ha koll på läget. Han är nästan sig själv igen, men bara nästan.

Det här är ingen bra början på sommaren. Ellie försöker skaka av sig känslan som tynger ner henne i den regnmjuka marken för varje steg. Filmen rullar inom henne, visar scenarier hon inte vill tänka på. Minnen från alla år på Lugnet med Fox. Det var på Fox hon lärde sig rida. Hela den där första sommaren agerade han lektionshäst, outtröttligt. Lugn och tålmodig lät han henne hållas medan hon lärde sig att hitta balansen och hålla reda på sin egen kropp.

Det som var ännu viktigare var att Fox lärde henne att verkligen se hästar och vara nära dem. Gabriel berättade att det är de små rörelserna, skiftningarna, som berättar hur hästen mår och kommer att agera. Som avslöjar hästens själ. Han sa att det bara var genom att var stilla och tålmodig, genom att lyssna och titta, som man kunde börja se detaljerna som utgör helheten.

I början såg Ellie bara de stora rörelserna, de som kom efter alla små antydningar, men alltmedan sommaren rullade förbi började hon förstå betydelsen av ett blänk i ögonen, ett kast med huvudet, kroppens position och öronens vinkling. Det var som Gabriel sa, detaljerna var nyckeln till helheten, och det var Fox som visade henne det.

Hon påminner sig om att veterinären var optimistisk när tankarna blir alltför tunga. Men det var den där Carlsten som kom ut, han som är rädd för hästar och helst tittar på hundar och katter. Honom tror hon inte mycket på. Han är en man som inte ser detaljerna.

Inte förrän hon ser flocken framför sig och visslar på Kråkan ger den mörka tyngden inom henne vika för andra ljusare känslor. De tittar upp allihop när de hör hennes välbekanta vissling. Kråkan, Bessie, Napoleon, Caspian och Shamir. De andra återgår snart till sommarens lockande grönska, men Kråkan vänder runt och kommer lunkande. Han gör sig ingen brådska, men blicken är nyfiken, öronen framåt. Det är hans matte som kommer.

Hon går försiktigt, men utan tvekan eller osäkerhet. Hon kommer nog aldrig att vänja sig vid det. Den fantastiska känslan att Kråkan gärna vill vara med henne. Hoppas att det sköra bandet mellan dem aldrig kommer att brytas. Hur hemsk och mörk världen än blir, så finns det alltid ljusa stråk av värme.

Ellie släpper Kråkan i corallen medan hon går för att hämta utrustningen och han ruskar på sig och börjar genast skrapa i sanden. När hon kommer tillbaka med borstar, tömkörningsgjord och tömmar sprattlar Kråkan med alla hovar i luften. Han rullar från sida till sida och gnor med huvudet åt sidorna. Slutligen häver han sig upp och ruskar på sig så att sanden skvätter åt alla håll. Och börjar skrapa med framhoven igen.

När Kråkan slutligen är klar är hårremmen ingrodd med fuktigt sand och Ellie får börja med den grova borsten. Hon tar långa tag så att borsten masserar och Kråkan sluter ögonen lite, sänker huvudet och njuter. Det får ta den tid den tar, de har ingen brådska, det är aldrig någon stress på Lugnet. Det viktigaste är att vara där.

Kråkans riktiga namn är Stormdancer, men när han kom såg han mest ut som en liten Kråka. Han var en mager ettåring med ett undfallande sätt, oproportionerligt byggd och hunsad av de andra, med kala fläckar i pälsen efter att andra hästar gett sig på honom. Han såg inte så mycket ut för världen och andra skakade på huvudet åt honom, han var inget att satsa på, alldeles för svag och rädd. Men Gabriel såg att under ängsligheten fanns en försiktighet och en mildhet, en fast kärna ur vilken styrka skulle kunna växa och ögon som var osvikliga. Han tog med honom hem till Lugnet och undrade om Ellie kunde ta sig an honom. Han behövde någon med mjuk röst och varsamma händer. Någon som hade tid och tålamod.

Ellie hade tagit sig an Kråkan och det var omöjligt att inte börja älska den ängsliga, lilla hästen. Han tydde sig så gärna till henne, trots att hon inte kunde så mycket, fortfarande var en nybörjare och framför hennes ögon förändrades han. Han började växa ur sitt skal av ängslighet och oro och likt en ung fågel som breder ut sina vingar och gör sina första vingliga flygförsök lärde han sig att behärska luftrummet. Nu är Kråkan ingen kråka längre. Han är tre år, har vuxit till sig, fått runda, mjuka konturer, muskler på rätt ställen. Blicken har fått en säkerhet, trygghet och nyfikenhet. Ibland övergår säkerheten och nyfikenheten i övermod och han testar gränserna, blåser upp sig inför en oskyldig soptunna eller ruskar på huvudet och vill äta gräs. Men för Ellie är han fortfarande Kråkan, hennes Kråka.