Det handlar om ridning med funktionshindrade, som idag är idrottens största gren för handikappade. Verksamheten finns vid bortåt 400 ridskolor, allt från enstaka ryttare till full ridskoleverksamhet som vid Lunna med ca 175 funktionshindrade ryttare. Tävlingsklasser har tillskapats med olika särbestämmelser och man tävlar på alla nivåer, från små enkla klubbtävlingar inom gruppen till olympisk nivå i Paralympics, som går i direkt anslutning till Olympiska spelen.

Låt oss se hur det började. Historien är inte lång och den följer ganska väl samhällets förändringar. Det hela började 1959 med att sjukgymnasten Kristina af Geijerstam tog med fem polioskadade flickor till ridskolan i Enskede. Det hade några år tidigare dragit fram en omfattande polioepidemi i Norden och som en följd av den startade redan 1955 overfysioterapeut Ulla Harpoth i Danmark ridning som ett led i träningsbehandlingen av polioskadade mellan 8 och 16 år. I Norge var det en kollega som tog upp idén, Elsebet Bodtker, och startade en ponnyridskola för polioskadade barn. Och på den vägen är det. Kristinas verksamhet firade för ett par år sedan sitt 40-årsjubileum med fina uppvisningar och många tal. OBS både Harpoth och Bodtker stavas med danskt ö - jag har

det inte på min dator.

Året efter kom man igång i Uppsala, där ridhuschefen major Mörner ställde hästar och ridhus till förfogande och många barn från Bernadotte-hemmet deltog. På Bäckaskog hölls det första ridlägret för polioskadade 1962 och sedan rullade allt vidare. Linköping kom 64 och Örebro 65 och verksamheten vidgades till fler funktionshinder. I Enköping startade den första gruppen med utvecklingsstörda ryttare 1967. Idag utgör utvecklingsstörda den största gruppen inom handikappridningen.

Det året gjorde vi på det gamla ärevärda Ridfrämjandet en intervju med ridskolor och ridklubbar om handikappverksamhet. Då fanns bara 122 klubbar i hela landet och 80 svarade. Av dem sa 17 att de inte var intresserade (de visste troligen inte riktigt vad det handlade om), 25 klubbar hade kontinuerlig verksamhet och resten var öppna för att starta. Men det var inte så lätt att komma igång. Det krävde entusiaster.

Jag ska sent glömma när en av dessa eldsjälar ringde mig och nästan grät. Han var ridinstruktör och ville så gärna, men klubben hade svarat nej. Efter långa diskussioner fick han ändå lov att starta, under förutsättning att dörrarna till ridhuset var låsta hela tiden och inga åskådare skulle få finnas på läktarna. Det blev så småningom en stor och omfattande verksamhet.

1968 startade vi utbildning av ledare av handikappridning. Det var kurser för sjukgymnaster om hästar och ridning och kurser för ledare och medhjälpare om olika handikapp. Dessa kurser fick stort deltagande och programmet utvecklades succesivt så att det till slut omfattade en kursverksamhet på alla tre nivåerna med flera olika steg på varje nivå. Och utbildningsmaterialet fick skrivas och skrivas om i samma takt. Allt fler funktionshinder kom till.

Tidningarna skrev gärna och jag har ett helt häfte med enbart klipp från den tiden. Så började man bygga handikappvänligt. Jag undrar hur många ridskolor det blev i slutändan som fick sina byggtillstånd och kommunalt stöd för att kunna bedriva handikappverksamhet. En del klubbar trodde sig nog om mer än vad de sedan kunde infria, men då hade de ändå fått en ny anläggning. Andra klubbar startade verkligen upp med stor iver och fick en utmärkt verksamhet. Nästan överallt fanns ett jättefint samarbete med sjukgymnaster, som praktiskt fick uppleva vad hästen kan åstadkomma med funktionshindrade lemmar.

Handikappridningen började spridas över världen och vi fick besök från många länder. Lika väl som vår svenska ridskoleverksamhet är världsunik var vår inriktning för handikappridningen. Ridfrämjandet poängterade den sociala nyttan, de lika möjligheterna för en funktionshindrad att delta i en intresseverksamhet, att integreras i en klubbgemenskap. Att ridningen dessutom för många innebär en både medicinsk och psykisk nytta, utöver vad som gäller för alla ryttare, var att notera som en extra drivfjäder för verksamheten. Denna Ridfrämjandets syn på ridning för funktionshindrade väckte någon förundran och stort intresse i andra länder. Vi fick kontakter i Tyskland, England, Frankrike och Kanada. Särskilt representanterna från Kanada blev starkt engagerade, reste runt och iakttog och intervjuade, skrev en bok om verksamheten och for hem och startade eget. Tessie Sjöstedt, som vi numera bäst känner som Ridsportförbundets informationschef, skrev en omfattande rapport med internationell vinkling.

Tävlingsverksamheten började med att ett gäng rörelsehindrade med ledare åkte buss ner till Bargteheide vid Hamburg och tävlade på deras hästar. De svenska ryttarna hade stora framgångar och vi ledare fick massor av erfarenheter och tips. Ridanläggningen ägdes av en f.d tävlingsryttare, som hade störtat med sin häst och blivit rullstolsbunden. Våra ögon blev verkligen runda när han svingade sig upp på hästen med hjälp av en repstege, som han klättrade uppför med hjälp av enbart armkraft.Det var 1970.

Veile i Danmark kom året efter och där fick vi bl.a se en uppvisning av Lis Hartel, gravt polioskadad ryttare, som 1956 tog silvermedalj i OS i Stockholm. Det var den gången hästarna hindrades av hästsmitta på ordinarie spelplats och fick flytta till Stockholm - till oförglömlig glädje för oss som tog ut semester och bänkade oss dag efter dag på Stadion och andra arenor.

1972 invaderade vi Strömsholm och höll de första Nordiska ryttartävlingarna för handikappade. Strömsholm var ju ur förläggningssynpunkt inte någon önskedröm precis, men det gick och anläggningens historiska rykte räddade oss säkert från mycket gnäll.

1975 fanns 1009 funktionshindrade ryttare verksamma inom 65 ridklubbar.

1979 hade vi vår första centrala konferens för handikappinformatörer.

1980 antog centralstyrelsen mål- och handlingsprogram för handikappverksamheten och förde in det som en del av Ridfrämjandets målprogram.

1982 fördes ridning för funktionshindrade in i verksamhetsparagrafen i Ridfrämjandets stadgar.

1984 var ett handikapp-OS i New York (ett förspel till Paralympics) där ridning var med för första gången. Per Frykman från Kristianstad och Bertil Andreasson från Örebro erövrade guldmedaljer. Hurra, hurra!

1985 hölls svenskt mästerskap i Örebro.

Det här var lite grädde som jag nu skummat av handikappverksamhetens historik. Men man lever inte på sina lagrar om man hamnar i stå och inte utvecklas vidare. Vad har vi idag?