Först på 700-talet e Kr, under profeten Mohammeds tid, blev hästen känd i Arabien.

En av Orientens mest återberättade sagor handlar om profeten Mohammed och hans fem ston (antalet varierar i sagorna mellan två, fem och sju ston, men i de flesta handlar det om fem). När profeten befann sig på flykt från Mekka till Medina kom han till ett vattendrag. De törstande hästarna ilade dit för att dricka. Då ropade han dem tillbaka, men det var bara fem ston som löd hans rop. Dessa fem ston sägs sedan vara upphov till den renrasiga arabhästen.

Mohammed välsignade stona och gav dem namnen: Kuhaylán, Saqláwi, Abayyán (i en del dokument kallas den Schamhan), Hadbán och Hamdáni. Numera finns Mohammeds liv väl dokumenterat både genom Koranen och genom många samtida skildringar av hans erövringar för den islamska läran och återberättelser av hans många tal. Ett par av dessa verk berör särskilt Mohammeds ston och deras namn.

I Kairo finns manuskript från mameluckernas härskare El Nacers tid (1291-1341) och av historiskrivarna Ibn Battuta, Abu Bekr, Ibn Bedr, El Makrizi och den tidens mest betydande diktare El Demiri.

El Nacer var en berömd hästälskare och hade flera tusen av de ädlaste hästar. Han betalade oerhörda summor för renrasiga araber och lät uppteckna härstamningen på varje enskild häst. I manuskripten nämns namnen på sju ston och ytterligare fjorton. I ett annat verk finns inte mindre än 380 namn på araber upptecknade och förbundna med namnen på de mest berömda arabiska ryttarna och hästhållarna. Några av dessa hästnamn är El Ebfach, Abu Karb, El Dschafi, Dscholwa, Hamal och Lazlos, den senare en gåva till profeten från fursten i Makawas. El Borak hette Mohammeds egen häst, som han red på vid sin himmelsfärd. Sindi, Said, Dafes och Gabaa var vid den här tiden berömda kapplöpningshästar.

Fransmannen Jean Gagnier, professor i arabiska språk vid universitetet i Oxford, gav 1732 ut en bok om Mohammeds liv. Enligt Gagnier hade Mohammed 22 hästar och av dessa hette de förnämsta sju: Den lätta, Den släpande svansen, Den präktiga, Den tjocka stubbsvansen, Den smidiga, Åskan och Fuxen.

Det gammalarabiska språket hade en mycket rik ordbild när det gällde hästar. En ordbok från 1300-talet innehöll inte mindre än 3 000 beteckningar. Araberna gav också sina hästar namn som "De tappras fader", "Räddarnas fader" eller "Rövaren", "Den erfarne", "Gnäggaren".