Spannkörning

Ändå finns det i varje bok avsnitt, som känns särskilt värdefulla och som jag kan sörja lite att de kom bort. Ett sådant avsnitt finns i den här boken. Det handlar om hästens ändamålsenliga form.

Jag hade förmånen att skriva boken tillsammans med Sten Nordenskjöld, körlärare på Strömsholm och svensk mästare i dressyrridning. Han sa, att körningens ändamål stämmer helt överens med dressyrridningens: att stärka ledgångar, senor och muskulatur och att göra den mjuk, följsam och lydig.

Påomslagsbilden är det Sten Nordenskjöld som kör med en strömsholmselev.

En mycket lätt, elegant phaeton från 1880 talet. Phaeton var solgudens son, som enligt en dikt av Ovidius (43 fKr-17 eKr) hade fått låna sin faders solspann. Han orkade dock inte tygla de eldiga hästarna utan körde så våldsamt att både himlen och jorden råkade i brand. De sägs att phaetonen ofta användes av unga kuskar som älskade att köra i våldsam fart och att det var på det sättet vagnen fick sitt namn.

Man talar om hästens ändamålsenliga form. I det innefattar man balans, ryggverksamhet och bakbensaktivitet... I balans är hästen då han behärskar sin tyngdpunkt så, att han lätt kan anpassa sig efter markens ojämnheter samt mjukt och smidigt förändra tempo eller riktning, allt utan onödigt förbrukande av kraft. Så står det i ridinstruktionen.

Dressyren har för den skull bland annat till uppgift att bibringa hästen förmåga att röra sig i balans. För att uppnå detta måste en del av den belastning som vilar på frambenen föras över på bakdelen. Detta sker huvudsakligen genom att hästen förmås att sätta ner bakfötterna längre fram under bålen.

Varje gång hästen ska ändra sin tyngdpunkt måste den alltså även ändra bakbenens nedsättande. En häst som inte ändrar bakbenens rörelser vid vändning kastar sig genom svängen. Vid avsaktning, halt och förhållning sänker den ryggen, och rörelsen blir brysk och utan mjukhet. Hästar som inte har förmåga att reglera sin tyngdpunkt genom att ändra bakbenens nedsättande går inte att kontrollera och är mycket svåra att både rida och köra med precision.

När hästen rör sig utgör huvudet-halsen och korset-bäckenet balanserande hävstänger. Med hjälp av dem åstadkommer hästen en samverkan mellan tyngdkraft och muskelkraft. Hästen utnyttjar då på bästa sätt tyngdkraften, som ju verkar av egen kraft. Genom hävstängernas taktmässiga rörelser påverkas även ryggens och bukens muskler. De sätts i ett fjädrande arbete och samverkar taktmässigt i fram- och bakdelens rörelser. Det är detta samverkande arbete som kallas hästens ryggverksamhet.

Taktmässighet är alltså en förutsättning för en god ryggverksamhet. Den i sin tur gör det möjligt för hästen att sätta bakbenen djupare under sig och därigenom förändra tyngdpunkten.

En riktig ryggverksamhet och fjädrande mjukhet i bakdelens ledgångar återverkar också till eftergift i nacke och hals med en naturlig huvudställning som följd. På det sättet finns det ett oskiljaktigt samband mellan hals, nacke, rygg och bakdel. Allt detta kallas hästens ändamålsenliga form.

När man således kör hästarna med taktmässighet och i balans utvecklar de god ryggverksamhet, nödvändig bakbensaktivitet och är eftergivna i hals och nacke. Formen är ändamålsenlig för körning, och den är också identisk med den som eftersträvas för ridning.

Det här är en ganska jobbig text, men läser du ett stycke i taget och funderar på hur det verkligen fungerar i praktiken, så förstår du säkert sammanhanget. Ibland är det ganska bra med lite svårare texter, för då får man läsa långsamt och tänka efter. Då kan det bli en kunskap som sitter där för framtiden.

TILLBAKA