| Kapitel 1
– Karin! Jag är hemma nu, ropar hennes mamma. Hur mår du? Har huvudvärken släppt? Är du hungrig? Oh, nej. Alla dessa frågor. Vilken vill mamma ha svar på? Om hon ens väntar sig ett svar. Karin väljer den sista frågan. – Lite hungrig, tror jag. – Vad bra. Jag ska ta fram något. Fil och flingor, blir det bra? När Karin stiger upp ur sängen fryser hon och drar snabbt på sig den röda tröjan och jeansen. De får duga fast de inte är rena. Ute i köket ser hon direkt att mamma är på gott humör. – Kan du tänka dig vem som ringde? På hemväg från mötet.– Nej, mamma. Så klart inte. Måste du alltid ställa frågor när du ska berätta något? – Förlåt, gumman lilla. Här ska du få höra. Det var moster Pia. Hon har kommit på en himlens kul grej. Moster Pia, hennes man och Karins fyra kusiner bor på landet. Alla i familjen rider och på gården har de både hästar och ponnyer. Karin gillar också hästar. På ridskolan utanför stan har hon ridit i fyra år. – Okej. Och vad har hon nu hittat på? undrar Karin. – Kommer du ihåg Fille? frågar mamma, medan hon dukar fram. Den där ponnyn Kajsa tävlade förra året. – Kanske, funderar Karin. Hur såg han ut? – Skimmel. Nästan helt vit, tolv i år, maxad C-ponny. Jag tror att du skrittade den en gång i somras. Kajsa tävlade fälttävlan den säsongen.Nu vet Karin vilken ponny hennes mamma pratar om. Ganska söt och mysig i stallet, men den var trippig och rätt stimmig att rida. Lite läskigt hade det varit. Han ville nästan inte alls skritta när hon och Kajsa var ute på en liten runda. Karin minns hur hon längtade efter någon av ridskolans ponnyer. Framför allt favoriten Saga. Ihop med den ponnyn är Karin alltid trygg på uteritterna.– Okej. Nu vet jag. Och vad är det med den då? – Vi får låna Fille.
|
 Inte så stor! Karin biter ihop
tänderna och blänger åt tjejernas håll. Själva går de nog bara i ettan. Karin vet
säkert att de inte har ridit länge på Solsta. Fy, vad de är taskiga! Hela bunten. De
har inte ett skit med det här att göra. Plötsligt blir det kallt i hela Karin. De där
småungarna har ju rätt. I alla fall lite. Hon vet faktiskt inget om hur det ska fungera
med Fille. Bara i vilken box han ska stå. Vad ska han äta för mat? Hur mycket ska hon
rida honom? När ska han ha täcke på sig? Hur vet hon om han har ont i ett ben? Och
kompisar nere i privatstallet? Det finns ju inga i hennes ålder där.
Det är Nina! När dörren till läktaren öppnades igen vaknade Karin ur sina tankar. Karin vill inte träffa Nina just nu. Och hon kan inte ta sig från sin plats utan att gå förbi där Nina står innanför dörren. Karin krymper ihop så mycket hon kan, men det fungerar inte. Nina går rakt fram till henne, ställer sig nära och blänger surt. Karin har böjt huvudet djupt framåt och blundar. – Saga går inte den här timmen, säger Nina tyst. Ingen annan än Karin hör henne. – Det ser du ju, fortsätter hon. Varför är du inte inne hos henne och ryktar? Duger hon inte längre? Förut var hon den finaste ponnyn i hela världen. Eller sa du inte det? Och nu då? Tårarna trycker mot ögonlocken och rinner ner som snor i näsan. Karin kämpar hårt för att inte släppa fram dem. Inte vill hon att Nina ska få se henne så här ledsen. Då kanske Nina blir ännu elakare. Eller skrattar hon. Vad som än händer är det lika hemskt. – Men svara då! Eller har du glömt orden hemma? Är inte vi kompisar längre? Ska du skaffa nya nu? Den sorten som passar bättre när man har egen ponny. Karin känner att hon måste skrika högt och rakt ut i luften. Inte ett enda dugg har Nina fattat. Och varför har Nina så arg röst? Hon står där och ser läskigt stor ut. Nu kan Karin aldrig berätta om allt som har hänt de senaste dagarna. Gråten tränger sig på ännu mer. Fort trycker Karin händerna mot ansiktet och sjunker ihop ännu mer. Bäst vore om händerna räckte till för att gömma hela henne. Ingen ska få se henne mer. Aldrig mer!
Recension från Bibliotekstjänst. Marianne Wallin: Den nya ponnyn. Häftepos 10101716 Lektör Camilla Appelgren Recension Karin är tio år och har ridit fyra. Trots det är hon
osäker och gillar mest
|
